Episode 67 - Perfect Two

2011-03-27 ♥ 00:22:30
- Han litar inte på mig, sa jag och kände tårarna komma.

- Hur ska du göra? Frågade Stefan.
- Jag tror det är bäst att vi inte träffas mer på ett tag, snyftade jag fram.
- Visst, om det är så du vill ha det. Sa han dystert.
- Hejdå Stefan, sa jag och la på.

Jag ville verkligen inte förlora Justin, så det var värt att sluta en vänskap för det. Eller?

En vecka senare var Stefan död, han hade skjutit sig själv i huvudet. När poliser knackade på dörren trodde jag först inte på dom, men dom övertygade mig snabbt. Dom berättade att  han hade varit deprimerad ett ganska långt tag och när mamman lämnade dom nådde det en punkt då han inte orkade mer. Det kom som en chock för mig och alla var så äckligt förstående som dom visste hur det kändes att mista en människa som betydde så mycket. Först pappa och nu Stefan, det var inte rättvist. Jag klarade inte av att prata med någon på flera dagar, men till slut tillät jag Jessica komma över.

Vi gjorde ingenting speciellt, bara satt och njöt av den varma agusti solen. Det var inte långt kvar tills skolan började, det skulle bli ett rent helvete dom första dagarna. Alla kommer och ger en tröstande kramar och viskar saker som: Du är så stark. Kristen, jag är så ledsen för din skull.

Jag saknade Justin, han hade ringt konstant sen troligtvis mamma hade berättat vad som hade hänt. Jag orkade inte ta hans samtal, jag kunde inte klandra honom för han hade varit avensjuk men tänk om jag hade fortsatt umgås med Stefan då kanske han inte hade behövt dö? Jag kände tårarna komma.
- Gumman, sa Jessica och la armen tröstande runt mina axlar.

Hon sa inte mer utan lät mig gråta ut, det var det som var så skönt med Jessica. Hon fyllde inte ut vart ända ögonblick med kallprat.

- KRISTEN, varför har du inte svarat? Nästan skrek Justin oroligt när jag tre dagar senare bestämde mig för att besvara hans samtal.
- Jag har bara inte orkat, sa jag trött.
- Älskling, hur är det med dig? Förlåt, förlåt, förlåt. Sa han. 
- Jag mår inge vidare, förlåt för vad? Frågade jag.
- Alltså.. För jag tvingade dig att välja och var så jävla egoistisk, sa han.
- Det är okej, sa jag entonigt och började pilla på kudden jag hade i famen.
- Nej det är inte okej, jag har sabbat allt igen. Sa han.
- Justin, sluta. Sa jag och borrade in huvudet i kudden. 

Jag orkade inte höra på det här, jag ville bara vara själv och sova bort resten av mitt liv. 
- Nej jag tänker inte sluta, men Kristen jag lovar att aldrig bete mig så här dåligt igen. Jag lovar på mitt liv, sa han.
- Det är lungt, sa jag.
- Jag älskar dig så mycket Kristen, sa han kärleksfullt.
- Älskar dig med, svarade jag.
- Du jag måste gå mamma ropar, sa han.
- Okej, puss. Sa jag trött och la på.

3 DAGAR SENARE.
Klockan började närma sig 6 på kvällen och jag var ensam hemma för mamma var på någon middag hos en kompis. Jag hör det plinga på dörren och reser mig motvilligt upp ur soffan och går mot dörren, jag öppnar dörren och ser en välbekant person stå utanför. 
- Hej gumman, sa Justin mjukt.
- JUSTIN, skrek jag lyckligt och kastade mig runt hans hals.
- Har saknar dig, viskade han hest i mitt öra.

Jag kysste honom länge och innan jag spärrade upp ögonen när jag såg den vita bilen stå parkerad.
- OMG, Justin du körde hit min bil. Sa jag och sprang fram till den och pussade den dramatiskt.
- Nu blev du glad va? Frågade han och log mot mig.
- Skämtar du med mig? Fast det jag är mest glad över är att du är här. Sa jag och gick tillbaka till honom igen.
- Älskar dig, sa han och såg mig djupt i ögonen.
- Älskar dig med, sa jag och log.
- Så du är inte arg på mig? Sa han och strök mig över kinden.
- Nej, absolut inte. Sa jag.

_______________________________________________________________________________________________
Det här skrev jag till minne av Stefan, vi saknar dig <3 R.I.P

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: