- Vi kan väl ta en fika? Jag bjuder, sa Justin.



Vi gick in till caféet och beställde lite att äta på, men satte oss på uteserveringen.
- Så, vart bor du? Frågade Justin Crystal, som även om hon reagerat bra i hans närhet var lite blyg.

- Upper West Side, nära Katherine, svarade hon, och du då?

- Upper East Side, med min mamma.
- Jaha.
- Han bor jätte fint, tillade jag.

- Sluta, sa Justin och log.

Jag tog en tugga av min chokladboll och tittade upp på den ljusblåa himlen.
Det var i mitten av oktober, men hösten hade inte kommit riktigt ännu.
- Hur länge har ni kännt varandra? Frågade Justin sedan och tittade mellan mig och Crystal.
- Sedan trean, då Katherine flyttade hit från Washington, svarade Crystal.

- Har du bott i Washington?
- Ja, mamma och jag bodde där när jag var liten. Ashleys föräldrar hjälpte till, eftersom min pappa inte var där, berättade jag.

- Åh, jaha, sa Justin och undvek att gå in på ämnet.
Jag log för att visa att det inte gjorde mig något om att prata om min biologiska pappa.

En timme senare reste vi oss upp för att ta en promenad.

- Eh, Justin? Varför är det inte så mycket fans runt dig just nu? Frågade Crystal och rynkade pannan.

- Det brukar det vara. Men ingen har väl upptäckt att det är jag just nu, sa Justin och rättade till sina solglasögon.
Då ringde Crystals telefon, och hon sa att han behövde gå hem.

- Hejdå, sa jag och kramade om henne.
- Hejdå Crystal, vi ses, sa Justin och log mot henne.

Vi gick hem till Justin, och han satte på sin dator.

- Jag ska bara twittra lite, sa han.

- Twittra? Frågade jag och höjde på mina ögonbryn.

- Ja? Vet du inte vad det är? Frågade han och log mot mig.

Jag skakade på huvudet.

- Twitter? Frågade han igen.

- Jag har hört talas om det, men jag har det inte eller så, sa jag.

- Du borde skaffa! Sa han.

- Kanske det, sa jag och slog mig ned bredvid han på hans säng.

- Man kan följa människor också, berättade Justin.

- Jaha! Har du många.. följare? Frågade jag.

- Runt sju miljoner, sa han.

- SJU MILJONER? Herregud, det är ju mycket!
- Jag vet, det är helt sjukt, instämde Justin.

- Hur många fans har du egentligen? Varför är vi inte förföljda av dem? Frågade jag chockat.
- Jag vet inte. Jag har inte berättat att jag är här, och jag försöker hålla låg profil. Ibland kommer dem fram, det vet du ju. Men jag vill kunna vara normal med dig, sa han och knapprade på datorn.
- Vad skriver du? Frågade jag nyfiket och lutade mig över datorn.

- Lite om skivan, den släpps om ungefär en månad.
Jag satt tyst och tittade på medan han skrev och höll på med lite annat på datorn.

Efter ett tag vände han sig mot mig.

- Du fyller år om bara en vecka, sa han och kysste mig på kinden.

- Japp, 16 år, sa jag ivrigt.
Han log lite finurligt mot mig, som han hade en hemlighet.

Jag skakade på huvudet åt honom, och han kittlade mig i midjan.

- Sluta Justin! Skrattade jag.

- Inte nu! Sa han och ställde undan datorn.

Jag kom upp på fötter och sprang ut från rummet, men han kom ganska snabbt ikapp mig.

Han tog tag i mig och släpade med mig tillbaka till hans rum.

Han fortsatte klittla mig och jag tappade andan flera gånger.

- SLUTA! Försökte jag få fram flera gånger men mina skrattsalvor gjorde orden ohörbara.
- Är du kittlig under fötterna? Retades han och slängde mig i sängen.

Jag försökte dra undan mina fötter, men han slängde sig efter dem och höll dem i ett hårt grepp.

- Justin, Justin, sluta! Tjöt jag förtjust och sprattlade med fötterna.

- Okej då, sa han och släppte dem efter ett tag.

Sedan lade han sig bredvid mig och började kyssa mig.

Efter ett tag blev det mer passionerat och jag drog av hans tröja.
Precis när han började dra ner dragkedjan till min tröja hörde vi hur nyckeln till ytterdörren vreds om, och båda flög upp ur sängen.
Justin skyndade sig på med sig tröja igen, och jag rättade till mitt hår.