- Grattis på födelsedagen älskling.

Jag log stort och vände mig om.

- Justin, sa jag och slängde mig runt hans hals.

- Grattis igen, sa han och kysste mig.

- Jag trodde inte du skulle komma, sa jag.

- Såklart jag skulle säga hejdå till dig, och jag sa ju att jag hade en överraskning åt dig.
Jag nickade och kramade om honom ännu en gång.

- Kommer din mamma snart? Planet går om ett tag, sa Justin och slängde en blick på sitt armbandsur.

I det ögonblicket klev mamma ut genom dörren, bärandes på mina väskor.

- Hej Justin, sa hon och log.

- Hej, svarade han och öppnade en dörr till en stor, svart bil med tonade rutor åt oss.

- Ska.. ska vi åka i den här bilen? Sa jag chockat.

- Mm, svarde Justin och nickade.

- Herregud, pep jag och satte mig på de ljusbruna sätena.
Jag hörde hur Justin hjälpte mamma att bära in mina väskor i bagageluckan, men kunde också höra hur dem viskade om något. Jag rynkade pannan, men glömde bort att fråga vad dem pratat om så fort dem satte sig i bilen.

- Hej Katherine, hälsade en mörk röst från framsätet.

- Kenny? Vad gör du här? Frågade jag skrattande.

- Justin sa att du behövde skjuts.. Sa Kenny och startade sedan bilen.
Mamma och Justin satt och pratade medan jag satt och beundrade New York genom fönstret. Det var inte så jätte mycket trafik, så vi slapp sitta i några långa bilköer.

Efter ett tag vände sig mamma mot mig och log.

- Nu får ni ha det så bra i New York, så kommer jag och Pete hämta er här på söndag, sa mamma.

- Vi? Frågade jag tveksamt, jag visste inte att Marie skulle med till New York sedan?
- Det ska hon inte, sa mamma.
- Vad menar du med vi då? Frågade jag och skrattade till.

- Dig och mig, sa Justin.

- Va? Ska du.. du, med? 
Mamma nickade och kollade förväntansfullt på mig.

- Aaaah, tjöt jag och log med hela ansiktet.

Jag kände hur lyckliga fjärilar for omkring i hela min kropp.

- På riktigt? Frågade jag.

- Ja, på riktigt, sa mamma och log mot mig.

- Men.. hur visste du om det? Hur visste du att jag skulle till Paris? Frågade jag Justin.
- Din mamma ringde mig faktiskt och frågade för ett tag sedan, sa han.

- Varför? 
- Marie jobbar ju, du skulle bli ensam, förklarade mamma.

Jag kramade glatt om henne och kände hur magen pirrade av tanken på att vara i Paris med Justin. Det kändes som att det var mycket längre än bara några veckor sedan vi träffades igen, och det skulle vara underbart att få resa bort med honom.
- Tack, tack, tack så mycket, tjöt jag.

- Mina öron, hörde jag Kenny mumla från framsätet.
- Förlåt, sa jag utan att låta minsta ångerfull.
Jag tittade in i Justins ögon som lös av glädje, och ville bara skrika ännu högre.

- Du får ta hant om dem bra, sa mamma till Kenny.

- Ska du också med?

- Ja, tror du vi skulle låta dig och Justin åka iväg ensamma? Frågade mamma och tittade på mig med tvivel i blicken.

Jag ryckte på axlarna.

- Vi bor ju hos Marie, sa jag tveksamt.

Mamma skakade på huvudet och bilen sakta in. Jag tittade mig omkring och upptäckte att vi redan var vid flygplatsen.

Mamma följde med oss in till flygplatsen där hon ställde ner en utav mina väskor på marken.

- Hejdå gumman, ha det så bra! Sa hon och drog in mig i hennes famn.

- Hejdå mamma, svarade jag.

- Älskar dig.

- Älskar dig också, tack för en underbar födelsedag, sa jag och kramade om henne en sista gång.
Justin och Kenny sa också hejdå till mamma, innan hon vände om och gick ut från flygplatsen.
Jag tog upp mina väskor och vi började gå mot incheckningen.

Då hörde jag ett ljust tjut och vände mig om.

- OH MY BIEBER! DET ÄR JUSTIN! BIEBER! Skrek en ljus tjej till en tjej i samma ålder, och ett äldre par, antagligen tjejens föräldrar.

- Eh, sa jag till Justin.

- Ta det lugnt, dem vill bara ta några bilder eller så, sa han lugnt och log mot dem.

Tjejerna kom närmare och tryckte sina händer mot deras munnar som för att försöka låta bli att skrika.
- Hej, sa Justin med skrovlig röst.

- He.. Hej, pep dem till svar med stora ögon.
- Hur mår ni? Frågade Justin och tittade dem i ögonen.

En utav tjejerna, den blonda, såg ut som att hon skulle svimma och bara slog sig själv på låret.

- Hur är det? Frågade Justin och tog tag i hennes arm.
Hon skakade på huvudet och jag såg att hennes ögon var tårade. Jag visste inte vad jag skulle göra, utan stod bara där och log lite mot dem. Inte för att dem slängde minsta blick åt mitt håll när självaste Justin Bieber var mitt framför dem.
- Ta det lugnt, uppmanade Justin henne och kramade om henne, få inte spel - det är bara jag.

Efter någon minut hade tjejerna lugnat sig lite och kunde få ut ord som lät förståliga genom deras munnar. Jag slängde en blick på klockan och såg att den hunnit bli ganska mycket. Kenny hade redan ställt sig i kön till att checka in våra väskor och det var snart dags för oss att gå dit. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag drog Justin lite lätt i hans jackärm.
- Eh, Justin? Frågade jag lågt.

Han vände sig mot mig med glada ögon.

- Det är snart våran tur, sa jag och nickade mot kön som Kenny snart stod längst fram i.

Jag vände mig mot tjejerna igen, som kollade på mig med stora ögon.

- Hej, sa jag och log lite tveksamt.

- Är du.. Katherine Rose? Jag har sett bilder på er tillsammans, sa en utav tjejerna.
Jag nickade lite och kollade snabbt på Justin. Jag såg att han ville lämna ämnet om han och mig, så han kramade om tjejerna en sista gång och gick sedan mot kön med mig efter sig.

När vi ställde oss i kön upptäckte jag att många människor slängde en extra blick på Justin när dem gick förbi oss och några viskade till varandra när dem såg honom.
- Snart bär det av, sa jag.

- Ja, är du spänd? Sa Justin.

Jag nickade lite, men sa att jag mest var förväntansfull.
- Jag med, flera dagar i Paris med bara dig, viskade Justin som plötsligt stod väldigt nära mig.

Han såg fram emot att vara med mig, bara mig, tänkte jag överlyckligt.
Jag slog armarna runt mig, och lutade sig fram till mitt precis som han gjort tidigare.

- Grattis, åter igen, gumman. Jag älskar dig.
Det kändes som att hela jag skulle explodera av lycka, och log stort.

- Jag älskar dig också, viskade jag.
- Du är glad idag, kommenterade Justin när han dragit sig ifrån mig.
- Det är min födelsedag. Och brukar jag inte vara glad? Frågade jag.

- Jo, absolut. Du är bara extra sprudlande idag, påpekade Justin.

Jag ryckte på axlarna och lade huvudet på sned.

- Hur kan jag inte vara glad när jag ska resa bort med dig?