Jag somnade snabbt, med ett stort leende på läpparna.



Jag sov länge på söndagsmorgonen, och när jag vaknade var mamma inte hemma.

Jag hittade en lapp där det stod att hon var ute och såg på bio med en väninna.
Jag ägnade dagen åt att promenera runt i Central Park med Crystal, och under kvällen tittade jag på några avsnitt av Pretty Little Liars.

På måndags morgonen försov jag mig, så jag fick slänga på mig kläder och lite smink innan jag fick skynda mig ner till tunnelbanan.
Precis vid sista ringningen kom jag fram till skolan och rusade snabbt intill klassrummet sekunderna innan min klassföreståndare startade uppropet.
- Nu hade du tur, kommenterade Mr Black, som han hette, när jag kastade mig ner på min plats.

Jag log bara till svar och kände hur min mobil vibrerade till.

"Vad hittar du på? Kram Justin"
Jag kunde inte låta bli att le åt smset, det kändes så bra nu - som att vi faktiskt var kompisar.

Det trodde jag aldrig att vi kunnat bli, inte efter hur ledsen jag blev.
Jag svarade att jag var på skolan, och sedan ringde det ut till första riktiga lektionen.

I korridoren stötte jag på Brandon, som verkade lite sur.

- Vad är det? Frågade jag.

- Du ringde inte i lördags, sa han.

- Förlåt, jag kom hem sent, ursäktade jag mig.
- Vem träffade du? Frågade han.

- En gammal kompis bara, sa jag och viftade med handen för att visa att det inte var någon speciell.
- Okej, jag måste gå nu, har geometri, sa Brandon och kysste mig lätt.

På tisdags eftermiddagen ringde Justin och undrade om jag ville hitta på något.
Jag svarade ja och trettio minuter senare träffades vi på ett café.
- Du är visst inte så upptagen med saker just nu, sa Justin och log retsamt.

- Äh, tyst! Jag ville bara inte träffa dig förut, jag trodde inte vi kunde bli kompisar igen, svarade jag.

- Varför inte? Sa han och rynkade pannan.

- Jag var väldigt ledsen efter.. det som hände, sa jag.
- Jaha, oj förlå.. Började Justin men jag avbröt honom.

- Du behöver inte be om ursäkt igen, snälla! Bad jag.
- Okej då, sa han och log stort.

Efter någon timme behövde jag ge mig hemåt och plugga inför ett prov och när Justin kramat om mig tänkte han efter en stund.

- Du vet vad jag sa i Atlanta? Att det inte skulle funka mellan oss?
Jag nickade bara lite lätt.

- Jag har tänkt på det. Och just nu bor jag ju här ett tag framöver, och vi kan säkert lösa det sen, började Justin men jag skakade på huvudet.

- Vad snackar du om? Frågade jag förbryllat.

- Vi kanske kan försöka igen? Föreslog Justin.

- Nej. Jag.. Det går inte! Stammade jag fram.

- Varför inte? Frågade han oblygt.

- Jag har en pojkvän Justin, sa jag.

- Oj, det visste jag inte, sa han generat.

- Det är lugnt, sa jag och kände genast hur stel stämningen blev.
- Vi syns, antar jag, sa Justin tveksamt och jag nickade lite lätt till svar innan jag började gå hemåt.