Brandon bara ryckte på axlarna och gick iväg.



Jag var ganska chockad, jag kunde inte förstå att han gjort slut med mig.

Jag var inte direkt ledsen, man kunde inte vara med någon som var så svartsjuk att man inte kunde umgås med någon annan än honom.

Visst var det fel av mig att glömma bort våran dejt, men ändå.
Ändå fick jag en klump i magen, för jag gillade verkligen Brandon.

Jag upptäckte att Justin smsat mig och frågat hur det hade gått.

"Dåligt." Var det ändå jag svarade.

"Ojdå, ska jag komma förbi? Kram"
Jag suckade, och kom fram till att jag faktiskt inte ville träffa Justin just nu.

"Nej, jag vill vara för mig själv"
Sedan ringde jag upp Crystal och vi pratade hela vägen hem.
Den kvällen kunde jag inte somna, utan låg och vred mig i flera timmar.

Dagen efter var en torsdag, torsdagen innan dansen.

Jag hade ingen att gå med nu, när Brandon och jag tydligen inte skulle gå dit med varandra.
Jag var lite nervös över att träffa honom på morgonen, men mådde inte särskilt dåligt över att vi inte var tillsammans något mer.
Men jag såg knappt skymten av Brandon på hela dagen, och det påminde mig lite om hur det slutat med Aaron i somras.
- Imorgon smäller det, sa Crystal innan vi skiljdes åt efter skolan.

- Absolut! Nickade jag och log stort.

Senare på kvällen ringde Justin och jag suckade djupt, jag var verkligen inte på humör för att prata med honom.

- Hallå?
- Hej, det är Justin, svarade han glatt.

- Jo, jag vet, sa jag irriterat.
- Okej.. Hur mår du? Frågade han lite osäkert.

- Sådär, sa jag kort och visste att jag var löjlig.

- Är du sur eller något? Frågade han försiktigt.

- Brandon gjorde slut med mig igår, berättade jag.

- Jo, jag antog det, och jag vill säga att jag finns här.

- Okej, tack, sa jag men lät fortfarande lika irriterad.

- Vad hände? Men Brandon alltså, sa Justin.

- Han gjorde slut med mig för att jag umgicks med dig.

- Oj då, det var inte så bra. Svartsjuk? 
- Jo, han var ganska svartsjuk, vilket inte är så bra. Men ändå, om du inte kommit tillbaka hade vi inte behövt göra slut, sa jag och det kändes så skönt att få avreagera mig på någon, även om det råkade vara Justin.

- Eh, förlåt? Sa han tveksamt.

Jag svarade inte och Justin harklade sig besvärat.

- Vill du träffas så kan vi kanske prata om det, eller något? Föreslog han efter en stund.

- Nej, jag tror inte det, sa jag kort.

- Snälla Katherine, det kan väl inte vara mitt fel att Brandon gjorde slut med dig? Du kan väl inte vara sur på mig på grund av det?
Jag visste att jag betedde mig riktigt barnsligt, men jag ville inte sluta.

Jag tog ett djupt andetag och försökte ta mig samman lite.

- Nej, det är det inte. Förlåt Justin, jag vet inte vad som flög i mig.

- Det är lugnt, sa han.
- Det känns bara så konstigt att han gjorde slut med mig, och det påminner mig om.. i somras, fortsatte jag.

Han svarade inte direkt, så jag pratade på.

- Jag vet att du sagt förlåt flera gånger, och jag har förlåtit dig. Men jag har bara svårt att glömma allt och lita på dig igen, sa jag.
- Det var.. inte så bra, sa Justin.

- Nej, sa jag och det blev en jobbig tystnad.
Då ropade mamma på mig från köket och bad mig komma ut dit.

- Jag måste gå nu Justin, vi hörs, sa jag och lade på.