- Hej gumman, sa han glatt.

- Hur mår du? Frågade jag och satte på på en stol bredvid sängen.

- Bättre när du är här, sa han och log varmt mot mig.
- Vad bra, sa jag och log tillbaka.

Vi satt och småpratade en stund och jag fick reda på att han skulle få komma hem i helgen.
- Men det kommer komma hem sjukhus personal och dosera mina mediciner, förklarade han.
- Det kan jag leva med, sa jag skämtsamt.
- Hur mår du egentligen Kristen, frågade han oroligt.
- Det känns jättebra att vara hemma, sa jag och log.

Men leendet slocknade snabbt när jag tänkte på Justins förtvivlade ansikte när jag hade klivit ut ur bilen för sista gången.
- Du saknar honom, sa pappa.

- Mm, mumlade jag tyst.

- Kristen varför gjorde ni slut? Du älskar honom det vet jag, sa han.

- Det var så jobbigt, han.. Fattade inte hur jag tänkte, sa jag och kände tårarna komma.
- Såja gumman, det är okej. Sa han och klappade mig på axeln.

- Alla gör misstag och jag är säker på att han ångrar sig, sa han stöttade.

- Jo jag vet, sa jag tyst.

- Ge honom en andra chans är mitt tips till dig, sa han.

- Nej det funkar inte så, muttrade jag och tittade ut genom fönstret.

- Kanske inte, svarade han.

Jag stannade en stund till innan pappa blev trött och skulle sova en stund, då gick jag ut och satte mig i bilen och körde hem.

Mamma var fortfarande på jobbet när jag kom hem så jag satte mig och gjorde läxorna vi hade till imorgon, när jag var klar bestämde jag mig för att ringa Catilin.
- Hej det är Catilin, svarade hon glatt.

- Hej Catilin, det är Kristen. Sa jag och log för mig själv.

- Nejmen, vad roligt! Hur är det med dig? Frågade hon.

- Nja inge vidare, sa jag dystert.

- Förstår det, Christian hälsar. Sa hon medlidsamt.
- Hälsa tillbaka, sa jag.
- Absolut, hur är det i Kalifornien då? Frågade hon.

- Underbart som alltid, svarade jag och mådde lite bättre.

När två månader hade gått började pappa bli sämre för varje dag som gick, det gjorde riktigt ont i mig att se honom bli svagare och svagare. Jag hjälpte till med allt jag kunde som disk, matlagning, hund rastning osv. Jag hade inte tid att umgås så mycket med vänner, även fast pappa försökte få mig att gå ut med dom på kvällarna gav jag mig inte utan satt hemma och gjorde honom sällskap.

En natt vaknade jag av att jag hörde mamma stöka runt på nedervåningen, jag tog på mig min morgonrock och gick ner för att kolla vad det var frågan om.
- Vad håller du på med? Frågade jag sömning.

- Det är något med pappa, han är förvirrad. Han får helt enkel ingen ro, sa hon och jag såg oron i hennes ögon.

Jag gick till in till deras sovrum och såg pappa sitta med händerna i knät och titta ut genom fönstret.

- Hur är det pappa? Frågade jag oroligt.

- Jag vet inte, jag kan bara inte sova. Sa han och tittade på mig.

- Okej, räkna får. Sa jag skämtsamt.

- Jag får väl göra det, sa han och log.

- Gå upp och lägg dig nu stumpan, det är mitt i natten. Sa han.

- Okej, sa jag och gav honom en kram innan jag gick upp och la mig igen.

När jag gick ner för trappan nästa morgon var det några sjuksköterskor hemma hos oss.

- Mamma, vad är det som har hänt. Frågade jag och kändes att det bildades en klump i magen.

- Pappa mår inte så bra, sa hon och gav mig en tröstande kram.