- Godmorgon pappa, sa jag och satte mig bredvid honom.

- Godmorgon Kristen, sa han.
- Skulle jag kunna få prata med dig, sa en av sjuksköterskorna vänligt.

- Visst, sa jag och reste mig och följde med henne till hallen.

- Din pappa har inte långt kvar, sa hon.

- O.. Okej, fick jag fram och blinkade snabbt bort tårarna som bildades i mina ögon.

- Vi har gjort allt vi kunde men hans kropp orkar inte mer, sa hon.
- Jag förstår, sa jag och tittade ner i marken.
- Var stark, sa hon och klappade mig tröstande på armen.

Jag gick ut och satte mig bredvid pappa igen, där satt jag i flera timmar.

- Vi kommer ge honom lite lugnande så han kan slappna av, förklarade en sköterska och plockade i ordning en spruta med en genomskinlig vätska i.

- Okej, sa jag och mamma i kör.

När han hade fått sprutan hjälpte vi honom till sängen där han la sig bekvämt, jag satte mig på knä bredvid honom och mamma och sköterskorna lämnade oss ensamma.

- Försök och sov en stund så mår du nog bättre sen, sa jag uppmuntrande.

- Aa, viskade han. 

Jag tog hans hand och han slöt ögonen, efter några minuter slutade han andas.

- HJÄLP, skrek jag.

Dom kom in rusande och tog pulsen.

- 11:22, sa en sköterska till en annan som antecknade det i ett block.

- Tyvärr, sa en sjuksköterska och vände sig mot mig och mamma.

Jag fattade direkt och bröt ihop i mammas famn.

- Varför pappa, skrek jag och lät tårarna forsa ner för mina kinder.
- Jag vet inte gumman, sa hon och smekte mitt hår.

Jag vände mig och satte snabbt på mig skorna innan jag sprang mot mitt favorit ställe, stranden. Den låg öde och solen reflekterade sig vackert i vattnet, jag satte mig ner och lutade huvudet mot knäna.